Det är knappt att jag vet var jag ska börja skriva, men jag behöver ändå göra det – skriva. För det är så jag bearbetar saker, det är så jag får lite större förståelse för vad jag känner och det gör att det är enklare att komma upp och ur den situation jag är i just nu.
De senaste veckorna har verkligen varit kaos och med Kristoffers krock och en rad händelser på jobbet att toppa allting med har gjort att jag inte riktigt orkar just nu. Förra året hade jag precis börjat jobba 100% igen efter ett par månaders sjukskrivning och jag känner att samma symptom och samma känslor gör sig påminda just nu. Allting känns så meningslöst, jag har ingen energi och ingen ork och ingenting är roligt. Jag har ju klurat ut och fått höra att jag troligtvis har årstidsbunden depression, så i år gjorde jag mitt bästa för att bota den – jag och Kristoffer var på en weekendresa till Gozo i oktober, jag tog extra långledigt över jul och jag har varit duktig på att ha ledigt på helgerna. Ändå så kraschar jag. Och det suger, för det är så mycket jag skulle vilja göra och behöver göra även den här tiden på året. Men framför allt skulle jag vilja vara glad, livslätt och ha min vanliga energi.
Min enda räddning som jag sett det hittills skulle kunna vara att åka utomlands två-tre veckor den här tiden på året (just för att motverka det faktum att jag är så himla ljusberoende och solberoende för mitt måendes skull), men då får jag klimatångest istället. Jag har ju tänkt att dra ned ännu mer på flygandet (jag och Kristoffer har varit på i snitt en resa varje år, men resorna har inte alltid varit helt genomtänkta) även om det inte varit mycket hittills och det stöttar ju verkligen inte ytterligare en långresa på vinterhalvåret.
Egentligen så vet jag inte vad jag vill ha sagt, men jag tänker att jag inte är ensam om att känna att allt är eländigt och står still just nu. Och att det är viktigt att våga prata om, för jag kan bara tänka mig hur många det är som sitter ensamma med alla dessa känslor – eller icke-känslor, kanske vi kan kalla det.
Och det enda jag känner ger lite tröst just nu det är att landa i att det är okej. Jag vet att jag skrivit om det innan och det kanske blir tjatigt, men det är okej att inte må bra. Det är okej att inte må alls. För så känner jag just nu, jag mår inte dåligt men jag mår heller inte bra. Och det är just avsaknaden av må-braandet som blir jobbigt för mig. Jag vet att det kommer gå över och att jag kommer bli ”som vanligt” igen, men det hindrar ju inte mig från att börja fundera på varför jag hamnar i den här jäkla avgrunden – är det något fel på mig, är det något fel på sättet jag lever, är det något fel på mitt jobb, är det fel på samhället.. Ja ni. Ni hör ju.
.jpg)
