För ett tag sedan förlorade jag och Kristoffer budgivningen på ett hus, ett hus som vi inte trodde speciellt mycket på och som kanske inte kändes sådär självklart från första början. Vi budade kanske enbart för att vi var förbaskat trötta på att vara ute i husletarsvängen, att ständigt åka 10 mil tur och retur för att kolla på hus helgerna i ända. Vi tittade på huset på en lördag, lade första budet i bilen på vägen hem och sedan så trissades priset upp ungefär en halv miljon från vårt startbud tills på söndagen. Och så stannade vi av innan budgivningen var över på ytterligare ett hus. Jahapp tänkte vi, suckandes.. Det är bara att leta vidare – vårt hus kommer väl.
Inte trodde vi då att det där renoveringsobjektet vi förlorade budgivningen på skulle bli vårt hus. På söndagskvällen, ett par minuter över 21.00 får jag ett sms från mäklaren – om vi kan skriva papper imorgon så är huset vårt. Som den totalt hönsiga person jag är så velade jag in i det sista och Kristoffer var nog nära att stjäla telefonen ur näven på mig för att skriva att vi köper!
På lördagen tittade vi, på söndagen förlorade vi budgivningen och på måndagen skrev vi papperna till det hus vi flyttar in i på slutet av maj.
En hel del renovering ska till under åren som kommer för att det ska bli som vi tänkt oss, men det känns faktiskt helt fantastiskt att vi äntligen köpt ett hus – som möter nästan alla de krav vi hade, förutom att trädgården möjligtvis är lite liten. Men vad gör det när huset är dubbelt så stort som det vi bor i i dagsläget? ;-)