Nu är ju jag och Kristoffer gifta och vår bröllopshelg var helt magisk. Vi körde ett tredagarsbröllop med middag och preparty på fredagen, där vi bjöd på ett bingo för att lätta upp stämningen och där jag snurrade i min klänning tills jag vart yr och fick sätta mig ned. På lördagen var det dags, jag går inte in på några detaljer för det tänkte jag göra när vi fått alla bilder från våra fotografer, men dagen kantades av nervositet, glädje och lycka i sin allra största dager. Söndagen samlades vi för brunch och för att tacka av våra fina vänner som åkt så långt för att spendera helgen med oss.
Och nu är det tre veckor sedan vi gifte oss, och det känns lite som att ”jaha, det var det”. Blir det inte mer? När man lagt så mycket tid på planering, så mycket energi och så mycket kärlek för att få till helgen så som vi ville ha den. Jag tyckte många gånger att planeringen var fruktansvärt stressande och tråkig, men nu kan jag sakna det – kanske inte själva planerandet, men att ha det framför sig. Trots att jag inte hade en aning om hur underbart det skulle vara, så vill jag såhär i efterhand bara uppleva det om och om igen. Men det kommer jag aldrig mer få göra, och det känns så himla tråkigt – för jag skulle vilja göra det igen, igen och igen.
Så just nu är jag lite nere, för det känns lite som att jag inte vet vad jag ska fokusera på. Wedding blues. Som baby blues fast med sitt bröllop, nedstämd för att det var så magiskt och nu är det över.
Samtidigt som jag får vara fru till min Kristoffer, att vi är gifta och hör ihop. Vilket också är helt fantastiskt, att titta på den där killen och veta att han, han är min man. Och nu fokuserar vi framåt, vi har en kortare resa till Malta att se fram emot i oktober som Kristoffer fick som morgongåva (ihop med ett snyggt läderalbum med boudoirbilder) och sedan har vi en bröllopsresa att planera! Som jag också ställer en del krav på, eftersom jag vill ha den lika magisk som vårt bröllop ;-)
.jpg)
Älskade Lizette ❤
Jag kan förstå din känsla, att du vill få uppleva det igen och igen… Men det skulle aldrig bli lika fantastiskt och unikt någon mer gång. Det ni skapade den helgen var verkligen perfekt, fantastiskt och underbart på alla sätt. Ni gav oss, alla som var där, något som vi kan ta fram och tänka tillbaka på när vi behöver muntra upp oss, när vi tycker att allt som sker i världen bara är ondska, förtal och död. Då kan vi ta fram den helgen med den stämning och den kärlek ni strålade och delade med er av❤ Försök istället känna att du inte vill uppleva det igen, att det är just den där helgen, den där dagen, den där stunden du hörde Kristoffer säga ”JA! Jag kommer alltid att älska henne”. den dagen du höll det mest fantastisk tal till din man, den dagen Kristoffers familj förärades med en underbar medlem, den dagen då allt underbart hände och fanns där på samma gång… Den stunden i livet är unik och kommer aldrig tillbaka, eftersom den inte behöver det… Den finns ju där ALLTID och kommer ALLTID värma och glädja mig, dig och alla som var med… Tack till er, för att ni skapade detta livslånga varma minne för mig❤❤❤