Jag får berätta att det inte gått sådär jättebra med mitt nyårslöfte om att ta en bild om dagen den här veckan.. I tisdags var Kristoffer med i en allvarlig bilolycka i sitt arbete, så hela livet sattes liksom på paus ett par timmar och sedan dess har jag mest gått runt med en oro i magen. Med tankar på hur illa det kunde gått, hur glad och tacksam jag är att han är oskadd och att han inte fick några värre fysiska skador än att vara mörbultad och ha värk i kroppen.
10.55 i tisdags fick jag ett samtal, där jag får reda på att Kristoffer har varit med i en bilolycka. Han kör ju lastbil till vardags och det blir rätt många mil om året – det är inget jag i vanliga fall oroar mig för men man vet ju att risken för olyckor alltid hänger över en. Det är Kristoffer själv som ringer, efteråt ser jag att jag har fem missade samtal från hans chef och hans pappa. Han säger att han har varit med i en liten krock men att han mår bra, fast det hörs på honom att han är rädd och skärrad. Chockad. Jag får reda på att han är utanför Katrineholm och har frontalkrockat med en personbil som kört över på hans sida av vägen och rätt in i lastbilen.
Vi lägger på och jag får sedan inte tag på honom alls, tidningarna har redan börjat skriva att personbilsföraren sitter fastklämd i sin bil men det står ingenting om lastbilschauffören.. Och man blir liksom nästan ännu mer rädd då. Trots att jag pratat med honom och vet att han lever.
Så jag ringer den person jag tror har bäst koll på läget och som går att nå, Kristoffers vän och kollega Lucas. Han är om möjligt ännu mer skärrad och upprörd än vad jag är, han vet inte heller riktigt vad som har hänt men han pratade med Kristoffer när det smällde. Jag har alltså fortfarande ingen koll på vad som händer, vad planen är eller hur Kristoffer mår just nu. Om han är på sjukhus, sitter i en ambulans eller om han är oskadd. Detta gör att jag ringer polisen och får prata med den patrull som är ute på platsen just nu, där får jag reda på att Kristoffer mår bra, att han är mirakulöst nog nästan helt oskadd och att han har blivit undersökt av ambulanssjukvårdarna. Efter ett tag så kommer vi överens om att jag hämtar honom i Norrköping (det är en bil på väg upp för att hämta honom i Katrineholm, men jag vill inte att han ska behöva åka lastbil längre än nödvändigt) och därefter åker vi mot akuten för en helkroppsbedömning.
Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som tiden mellan första samtalet och det att jag var på plats utanför Norrköping för att möta upp honom. Varenda tanke som går igenom huvudet är ju att tänk om.. Tänk om han är mer skadad än vad han vill säga, tänk om han är helt förstörd efter olyckan, tänk om det hade hänt något, tänk om personbilen varit större och han fått skador för livet, tänk om han inte överlevt.. Tisdagen den 15 januari 2019 är utan tvekan den värsta dagen i mitt liv. När det finns sekunder och minuter där man inte vet hur den man älskar mer än livet självt mår, om han är skadad, om det är allvarliga skador.. Man blir så himla hjälplös, han var nästan 2 timmars körtid bort från mig när det hände och det fanns egentligen ingenting jag kunde göra.
Så just nu har det varit mycket fokus på att rå om varandra, för när man inser hur skört livet är och hur fort det kan förändras så blir man så himla liten. Varenda sekund vill jag vara med honom och det är svårt att som anhörig inte vara för mycket, för han måste få hantera det här på sitt sätt. Men det enda man vill är ju att finnas där, att vara nära och att göra allt i sin makt för att han ska få må så bra som möjligt trots det här.
I efterhand har vi båda men framför allt jag känt en del ilska mot bilföraren, vi vet ju inte varför hon körde över på Kristoffers vägbana och satte fart mot hans lastbil. Vi kan bara spekulera, men oavsett om det är på grund av mobilanvändande bakom ratten eller av andra orsaker så kan väl folk tänka till en extra gång. Vi vill alla att våra nära och kära ska komma hem oskadda efter jobbet, hellre lite för sent än inte alls. Så lägg ifrån dig mobilen, håll hastighetsbegränsningarna och se till att ha ögonen på vägen. För det går så himla fort. Och sen kan det vara för sent.